Opiumkrigen var två konflikter i mitten av 1800-talet mellan Kina och det brittiska imperiet om brittisk handel med opium och Kinas suveränitet. Det första opiumkriget (1839-1842) utkämpades över det brittiska ostindiska kompaniets monopol på opiumhandeln, som hade orsakat ett utbrett beroende och social skada i Kina. Kriget slutade med att Kina tvingades underteckna Nankingfördraget, som öppnade flera fördragshamnar för brittisk handel och överlät Hongkong till Storbritannien.
Andra opiumkriget (1856-1860) bröt ut på grund av försök från den kinesiska regeringen att stoppa opiumhandeln och spridningen av opiumberoende. Kriget resulterade i Kinas nederlag och undertecknandet av Tianjin-fördraget, som ytterligare öppnade upp Kina för utrikeshandel och ålade den kinesiska regeringen tunga straff och skadestånd.
Opiumkrigen hade långtgående effekter på Kina och världen. Den påtvingade öppningen av Kina för utrikeshandel markerade en betydande förändring i landets historia, vilket ledde till ytterligare urholkning av den kinesiska suveräniteten och "förödmjukelsens århundrade" i händerna på främmande makter. Krigen bidrog också till att etablera Storbritannien som en dominerande global makt och befäste västerlandet av Kina.
Sammanfattningsvis var opiumkrigen ett tragiskt och avgörande ögonblick i modern kinesisk historia, med långvariga effekter på landets suveränitet och dess relation till västvärlden. Krigen lyfte också fram farorna med beroendeframkallande ämnen och behovet av reglering av internationell handel.