Historia, ett ämne som ständigt förändras. Historiker har alltid varit vägledda av intressen i dess samtid. Från att främst ha studerat kungar och politiska händelser, har idag fokuset hamnat alltmer på vardagslivets och de enkla arbetarnas historia. Socialhistoria till exempel har betytt enormt mycket för historieforskningen hävdar Evans. Historia är idag ett ämne som består av massor med olika inriktingar. Man kan studera politisk historia, ekonomisk historia, socialhistoria, idéhistoria osv. Historia är ett väldigt brett ämne och det finns flera hundratusen historieforskare och historieskrivare runt om i världen.
Att vi idag lever i en s.k. postmodern tid tror jag har att göra mycket med den nya tekniken bl.a. datorer. Vi får idag information hundra gånger snabbare än för 20-30 år sedan och det har gjort att vi idag ifrågasätter mer än tidigare.vad kan vi egentligen vara säkra på? Kan vi vara säker på att visa historiska händelser verkligen skett eller skedde pga. visa särskila orsaker?
Den postmodernistiska teoribildningen dök upp på 1980-talet och sedan dess har historiesynen och historieforskningen grundvalar skakats om rejält enligt Evans. Den postmodernistiska uppfattningen att språket inte kan förhålla sig till något annat än sig själv, utgör ett stort hot emot all historieskrivning. Postmodernister hävdar också att historieforskning är en illusion. När vi studerar historia så studerar vi inte det förflutna utan snarare det som historiker har konstruerat om det förflutna. Postmodernisterna enligt Evans hävdar att det är omöjligt för oss att förstå vad en författare av till exempelvis en gammal krönika egentligen avsett, särskilt med tanke på att den skrevs för flera hundra år sedan. Det är därför omöjligt att skriva objektiv och sann historia.
Postmoderisterna hävdar också att all historieskrivning har blivit skapad i ett särskilt syfte, antingen moraliskt, politiskt eller ideologiskt och postmodernismens kritik av historieskrivningen har i många fall varit bekräftad enligt Evans. Dokument, protokoll, berättelser och krönikor är alltid skriva från någons utgångspunkt och historiker har ofta läst dessa texter, utan att granska dem noggrant. Historiker har använt sig av dåliga källor betraktat historia som en konstoform snarare än en vetenskap osv.
Dessutom har historiker ofta varit fast i det förflutna. Hugh Trevor-Roper hävdade så sent som 1965 att Afrika inte har haft någon historia och John Vincent skrev t.o.m på 1990-talet att vi inte behövde bry oss om Asien, om man studerar historia. Sådana tankar och idéer inom historieämnet har varit direkt skadliga menar Evans.
Historiker har också i väldigt många fall varit alldeles för trångsynta, inte bara när det gäller det egna materialet utan också när det gäller den egna nationen. I Frankrike, England, Tyskland, USA osv. så har nationalismen haft en ganska stark påverkan på historievetenskapen, något som vi kan se än idag. Visa postmoderinster hävdar också att kulturella institutioner så som universitet enbart är en sorts förmedlare av förhärskande värderingar.
Men många av postmoderinsmen teorier är helt enkelt orealistika enligt Evans. Visst kan man hävda att historiker påverkas av sina egna politiska och moraliska ståndpunkter, visst kan man hävda att en del av vår tids historieforskning är påhittat eller bara teorier. Man kan t.o.m. hävda att många historiker har varit trångsynta, nationalistiska eller skrivit om historien som gynnar deras särskila teori eller hypotes. Däremot är det helt fel att hävda att all historieforsking är sådan. Universitet är inte bara förmedlare av samhällets värderingar, utan i många fall är universitetet en plattform för nya idéer, värderingar och kunskap. Självklart har historievetenskapen påverkas av det som Florén hävdar har hänt under 1900-talet, dvs. Historiens söndersmulning och det är inte lika enkelt att försvara ett ämne som är så brett som historia är idag.
Men det går att ta reda på det förflutna, det går att få fram iallafall realtivt säker kunskap enligt Evans. Inga historiker tror på absoluta sanningar, bara på rimliga sanningar. Det handlar om att använda sig av rätt metoder, att kunna källkritisk granska texter, att lära sig olika språk för att få fram den rätta betydelsen, att använda sitt förnuft osv. Dessutom så underskattar postmodernister både läsaren och författaren enligt Evans. Ingen läser en historiebok utan att reflektera kring det som står i den, och historikerna är inte alltid lika partiska som postmodernisterna i många fall hävdar att de är. Det är också fel att betrakta alla historiska berättelser som myter. Många innehåller till väldigt stor del sanning. Det är också fel att all historieskrivning är nationalistisk eller skriven för att gynna den särskilda historieforskarens intressen. Historia har inte heller alltid skrivits av de som suttit vid makten, vilket flertalet av alla postmoderinster hävdar. Evans hävdar att de marxistiska, feministiska, svarta och de homosexuella historien är utmärkta exempel.
Postmodernisternas egna historieskrivning går också att kritisera på många punkter enligt Evans. I bl.a. Diane Purkiss bok The Witch in History förekommer ordet jag, min eller min inte mindre än 88 gånger de fyra första sidorna. Evans hävdar att postmodernister saknar ett gnutta vetenskaplig ödmjukhet. Bakom postmodernisternas sätt att skriva vetenskapligt, finns det också ett bestämt sätt att läsa dessa texter som går helt emot deras egna teori.
Historia är en vetenskap enligt Evans. Bara för att historikerna inte kan säkerställa sina slutsatser genom att göra en rad experiment, gör inte det att historia blir mindre av en vetenskap. Två historiska händelser är förvisso aldrig lika, men det är inte heller två atomer eller två stjärnor enligt Evans. Även historieforskningen har också den sina godkända metoder för hur forskning ska bedrivas, hur resultat skall säkerställas och hur arbeten redovisas.
Däremot är den inte en vetenskap i den bemärkelse att den genererar allmängiltiga lagar, men det gör inte heller astronomi eller geologi. Man kan dra mycket lärdom av det förflutna. Historiker har alltid haft svårt för att granska sitt eget arbete. De har mycket att lära av människor utanför den egna disciplinen enligt Evans. Tillämpningen av språkvetenskapliga metoder är ett exempel, grundutbildning i källkritik ett annat.
Enligt Evans så har postmodernismen inte bara vara något negativt snarare tvärtom. Postmodernismen har varit en sorts wake up call som fått historiker att på nytt granska sin egen disciplin, både i teorin och i praktiken. Historikerna måste hålla sig i takt med tiden.
Postmodernismen kanske t.o.m kan hjälpa historiedicsiplinen att komma ur den period inledning av ämnet som finns på univerisiteten, vilket Evans hoppas.
Den postmodernistiska historieskrivningen har också fått historiker att lämna den generaliserande historieskrivningen och återvända till individen, dvs. Det mänskliga inslaget i historien, något som Evans hävdar är bara positivt. Den har också fått historiker att reflektera mer kring sina och andras texter och på så vis gjort dem mer självkritiska. Den har flyttat historieskrivningens tyngdpunkt från samhällsvetenskaplig till litterär, vilket gjort den mer populär och tillgänglig för en mer bred publik utanför universiteten. Postmodernismen har sist men inte minst inspirerat många fantastiska historiska verk som kanske annars aldrig hade kommit till. Postmodernismen har på så sätt varit väldigt bra för historia som vetenskap och enligt min egen åsikt så har det varit en väldigt givande bok att läsa.
Vidare diskussion
Tror du att det går att finna sann historia? Varför / Varför inte?
Käll och litteraturförteckning
Tryckta källor
Evans, J.Richard. Till historiens försvar