Den svenska slavhandeln, även känd som Svenska Afrikakompaniet, var ett mörkt kapitel i svensk historia som ofta förbises. Från mitten av 1600-talet till början av 1800-talet var den svenska staten och privata företag involverade i handeln med förslavade människor från Afrika till de svenska kolonierna i Karibien och Nordamerika. Denna uppsats kommer att utforska den svenska slavhandeln, dess inverkan på både det förslavade folket och det svenska samhället, och de ansträngningar som görs för att erkänna och försona sig med denna historia.
Den svenska slavhandeln började i mitten av 1600-talet när den svenska regeringen beviljade en stadga till Svenska Afrikakompaniet, som senare döptes om till Svenska Västindiska kompaniet. Företaget fick monopol på handel med Västafrika och etablerade handelsplatser längs den afrikanska kusten, inklusive Cape Coast Castle i dagens Ghana. Från dessa poster skaffade företaget förslavade människor som transporterades till de svenska kolonierna i Karibien och Nordamerika för att arbeta på socker- och tobaksplantager.
Den svenska slavhandeln var relativt liten jämfört med andra europeiska nationer, med uppskattningsvis 12 000 förslavade människor som transporterades med svenska fartyg under handelsperioden. Totalt 16 transporter av totalt 32.000. Detta minskar dock inte den djupgående inverkan det hade på livet för dem som var förslavade. Förslavade människor slets bort från sina familjer och samhällen och utsattes för brutala förhållanden under den transatlantiska resan, med många som dog av sjukdomar, svält och misshandel. När de väl anlände till kolonierna tvingades de arbeta långa timmar under svåra förhållanden, med liten eller ingen frihet eller rättigheter.
Den svenska slavhandeln hade också en betydande inverkan på det svenska samhället. Det tillförde rikedom till landet genom handel och ökade makten och inflytandet för den svenska monarkin och den förmögna köpmansklassen. Men det har också vidmakthållit och förstärkt rasistiska attityder till människor av afrikansk härkomst. Detta märktes särskilt i Sverige under 1900-talets början på nationalismen blev starkare och rasbiologi ett allt viktigare ämne. Det första rasforskningsinstitutet i världen grundades i Uppsala och många svenska ooch tyska forskare samarbetade.
Under de senaste åren har det gjorts ansträngningar för att erkänna och förena med Sveriges slaverihistoria. 2018 beställde den svenska regeringen en rapport om landets roll i den transatlantiska slavhandeln, som erkände landets engagemang och rekommenderade åtgärder för att ta itu med arvet efter slaveriet. Rapporten efterlyste ökad utbildning om slaveriets historia i Sverige, stöd till forskning om slaveriets inverkan på det svenska samhället och skadestånd till ättlingar till förslavade människor.
Sammanfattningsvis var den svenska slavhandeln en mörk period i svensk historia som hade en djupgående inverkan på förslavade människors liv och på det svenska samhället. Även om ansträngningar har gjorts för att erkänna och förlika sig med denna historia, finns det fortfarande mycket arbete att göra för att ta itu med arvet efter slaveriet i Sverige och för att se till att röster och erfarenheter från de som förslavats hörs och erkänns.
Källor:
"Svenska afrikanska kompaniet (1637-1663)." Nordiska Afrikainstitutet, www.nai.uu.se/library/resources/dossiers/slave-trade/background/the-swedish-african-company-1637-1663.html.
"Sverige och den transatlantiska slavhandeln." Svenska Nationalmuseerna för världskultur, 2020, www.varldskulturmuseerna.se/en/slavery/about-slavery/sweden-and-the-transatlantic-slave-trade/.
"Rapport om Sveriges engagemang i den transatlantiska slavhandeln." Svenska regeringen, 2021, www.regeringen.se/4a8a8c/contentassets/b10af4474aa64b4ea945c8d2a16e61b9/rapport-om-sveriges-engagemang-i-den-transatlantiska-slavhandeln.
Yorumlar